okej, så idag skulle jag skjutsa min not-so-lilla lillebror till gymmet.

fine by me, vi tog mors fiesta och slirade oss sakta men säkert dit, johannes var livrädd och sa inte ett ljud på hela vägen-det var en ovanligt trevlig resa.

när jag väl lämnat honom till sitt öde bland svettiga medelåldersmän i livskris och tveksamma proteindrycker slängde jag av mig jackan, drog på en random cd och vred upp volymen till jag kände basen vibrera i örsnibbarna.

"åh, vad skönt att vara själv i bilen", tänkte jag.

Autisterna kommer ur högtalarna och jag höjer ännu lite mer, känner sommarkänslor mitt bland all snö och kyla och vrålar mitt namn det högsta jag kan (eller, så högt jag kunde utan att det hördes ut, trodde jag. jag fick en del blickar, så not so sure anymore, om man säger så)

då ser jag en lastbil som står still, mitt på vägen. alltså, snett över hela vägen. på min sida också.
det hela kunde varit väldigt dramatiskt och livshotande om det inte vore för att jag tuffade på i max 10, (det var dock tur att jag inte visste då att emd skulle plocka hem priset för bästa låt på grammisgalan, för då hade jag nog gasat och sprängt lastbilen och mig själv i luften)
paniken spred sig ändock sakta med säkert uppför min ryggrad.

"åh vad skönt att vara själv i bilen", tänkte jag inte.  
 
jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen, vägen var aningen för smal för att vända på och jag är väldigt tveksam på om bilarna som stod bakom hade uppskattat en backning i det läget. jag fick tillslut snirkla mig runt på motsatt sidas oskottade gångbana, för att där möta en bil och på grund av den köra ännu längre upp på gångbanan innan jag äntligen kunde återta min plats på rätt sida, på rätt sorts väg.

jag kommer hem, stänger av bilen och tar upp mobilen ur jackfickan.
åtta missade samtal från johannes, gymmet var stängt.

"underbart", tänkte jag (en aning sarkastiskt, måste jag medge), suckade högt och satte mig i bilen igen.

så, men en relativt meningslös och alltför detaljrik berättelse från min dag lämnar jag er med den låt som bär det namn som mycket möjligt kan vara det vackraste i världen.

jag hade först tänkt lägga ut ett taylor swift-clip, men jag sparar det till en mer meningsfull dag.
(dvs en dag utan emd och charlotte-freakingALIEN-perelli)

god natt och sleep tight, och låt oss alla be för att nicholas snart ska komma i puberteten och att andreas kleerup snart upptäcker att det finns saker som heter "sax", och (framförallt) "schampoo".

Kärlek!