såhär är det, jag är förkyld. and it sucks, TOTALLY. Idag har jag bara gått runt och tyckt synd om mig själv, klassiska frågor som "varför jag? varför nu? (har carina blivit galen?)" har virrat runt i min hjärna, utan någon som helst diciplin eller struktur. så, som vanligt när jag sätter mig ner och bloggar, är det för att tala om för er läsare att (inte lika mycket tala om som att beodra, men all right,)
-det är fritt fram att tycka väldigt synd om mig, för tro mig, jag behöver det verkligen.

för visst är det så? man blir ALLTID så himla åh-tyck-jättejätte-mkt-synd-om-mig-jag-är-sjuk-och-förtjänar-omtanke när man blir förkyld. ("man" i det här fallet=jag, men jag hoppas att jag inte är ensam) för vet ni vad?
jag har ont i halsen,
det svider i ögonen,
mitt huvud gör jätteont HEELA tiden,
min näsa är antingen jättetäppt, eller.. motsatsen till jättetäppt(låter så äckligt att säga att "den rinner"..)
jag fryser hela tiden, trots att termometern visar 25+ här hemma,
= allt känns PISS.

men, NOG GNÄLLT. för idag iallafall- kanske skriver en rad imorgon och uppdaterar er om läget i min förkylda värld(för alla är verkligen jätteintresserade av mina patetiska tyck-synd-om-mig-inlägg)

dagen inleddes iallafall med ett besök hos tandläkaren, kan en dag börja mkt bättre än så? i vilket fall var det snabbt över, och sedan bar det av till mitt älskade U-red. trots mitt värkande huvud och typ hundratusenmiljoner människor att brottas med, köpte jag hela 6st julklappar- känns riktigt nice faktiskt :) nu ska jag bara hitta på ett bra gömställe till dem alla, johannes avslöjade nämligen idag att han är så nyfiken att han inte kan hålla sig ifrån att titta lite efter sina julklappar, trots att han vet att det inte är roligt att se dem innan julafton. shit tänkte jag, här blir det till att vara riktigt finurlig alltså. men, jag är inte den som tackar nej till en utmaning, nehedå.

och nivet det där jag skrev, för ett par rader sedan, om att det var typ hundratusenmiljoner människor i U-red? det var sant. nästan iallafall. det var äkta disney-känsla över det, ni vet när kalle typ brottas i affärerna över den sista åh så coola roboten som knattarna önskat sig? så var det, typ. blev påkörd av ett dussin vagnar, och blev ett oräknerligt antal ggr inputtad i hårda väggar.
(& gissa vad jag kände för att skrika till alla dessa människor som betedde sig så våldsamt i min närhet? jo, just det; JAG ÄR SJUK; TYCK SYND OM MIG ISTÄLLET FÖR ATT KÖRA ERA JÄVLA ARMBÅGAR I MINA ÖMTÅLIGA REVBEN)
men jag orkade inte, utan suckade bara och gick vidare tills nästa stressade människa puttade och/eller körde in i mig. och tur var väl kanske det. tror inte att johannes hade uppskattat ett sådant utbrott.

nej, nu känns det som om jag skrivit en halv novell, det blir lätt så när man har mkt att klaga över. nästa gång lovar jag att skriva om något som enbart är positivt, som julen eller det faktum att hermione granger inte föll för draco malfoy. (hej lycka)

kärlek, (för det man ger får man tillbaka)